Blackjack och enhörningar

Jag älskar mitt jobb. Visst, lönen suger, jag måste jobba dubbla skift oftare än vad jag tycker är skäligt, och sedan kaffebryggaren gick sönder har jag en rungande huvudvärk vareviga eftermiddag. För att inte nämna att min chef inte ens låtsas att inte stirra på mig längre. Trots det älskar jag fortfarande mitt jobb. Varför kanske du undrar? Människorna.

Jag skulle kunna skriva en lärobok om en spelares psykologi. När man jobbar på ett casino är det enorma antal människor som man möter och servar oräkneligt. Jag har pratat med alla typer av människor som finns, och med talat med menar jag “har petat”, “utforskat” och “smekt deras djupaste och mörkaste önskningar”. Efter nästan ett decennium inom dessa väggar, går det ganska snabbt att få folk att öppna upp sig för mig. Allt jag behöver göra är, även om jag hatar att erkänna det, är att agera dum. Det är något med en dum blondin med ett lyssnande öra som gör att vem som helst är villig att spy upp alla sina problem. Visst börjar det bli mer och mer vanligt med onlinecasinon på internet, men än så länge finns det jobb för mig på ett vanligt casino, vilket ger mig chans efter chans att studera våra gäster.

Jag har alltid velat veta, och känner fortfarande att jag vill veta, om alla människor känner ett behov av bara en till vinst. Och hittills ser det inte bra ut. Det verkar som om nästan alla är en spelare innerst inne. Nästan i alla fall. Då och då slår sig någon annorlunda ner vid vid mitt blackjackbord. De är sällsynta, som en enhörning, men de existerar. Och de får mig att ifrågasätta allt. Som den här killen som sitter mitt emot mig just nu.

Han kom för ungefär två timmar sedan. De flesta människor som kommer in i ett kasino blir omedelbart överväldigade av atmosfären. De guldpläterade och glänsande borden, enarmade bandinter som plingar och ger ifrån sig pengar som manna från himlen, lukten av pengar, pokerschips och unken parfym. Den magiska atmosfären som enabrt är utformad för att fånga dig och hålla dig instängd här för evigt. De flesta människorna fastnar. Men inte den här killen. Han kom in som en terminator och gick direkt till blackjackbordet.

De vanliga fårskallarna börjar sin resa vid pokerborden. Sedan går de över till rouletten. Och efter att de har fått nog med stryk där flanerar de över till blackjackborden som sårade hundar. Men den här killen visste vad han ville. Han hade en flaska vatten i handen och en slags osynlig magisk rustning som avledde kasinots magi. Efter att ha jobbat här i tio åt kan jag säga att ingen dricker vatten på ett kasino. Hela killens aura skrek att det skulle bli strul här.

Tre timmar senare och han har mer än tredubblat sina pengar. Jag vet att han räknar korten. Vet han att jag vet? Han satsar bara stort när han har bra kort och när han dubblar insatsen är det exakt uträknat. Han är helt klart ett proffs. Och dessutom har han bara tömt sin vattenflaska till hälften. Men allt har en ände. Vid något tillfälle kommer han att sluta spela, eller få hybris och satsa fel och för mycket.

Frågan är hur länge han orkar, och vad som driver honom. Är det “bara en vinst till”, eller vad är det? Borde jag kalla hit chefen och peka ut killen framför som korträknare? Kanske… kanske inte… Vi får se. Nyfiken som jag är så tror jag att jag låter den här enhörningen få spela vidare.