White christmas

Denna musikal- och dansfilm börjar på julafton 1944. Bob Wallace (Bing Crosby) är artist och sångare i det civila, men nu är han amerikansk soldat i det krigshärjade Europa. Tillsammans med en annan soldat vid namn Phil Davis (Danny Kaye) ger han en liten julföreställning för sin division. I samband med detta tar divisionen också farväl av sin uppskattade general Tom Waverly (Dean Jagger), som nu ska ersättas av en annan general. Strax därefter kommer ett bombanfall, där Phil räddar livet på Bob, vilket leder till att en vänskap börjar spira mellan dem.

När kriget är slut slår de sig ihop och bildar artistduon Wallace & Davis, som blir allt större och mer kända. Tio år senare, 1954, är de giganter på artisthimlen och har en egen stor ensamble och allt går vägen för dem. Efter att ha avslutat en show i Florida ska de bege sig till New York för nästa uppträdande. Phil har fått ett brev från en gammal armékompis, som tycker att de ska titta på hans systrar, Betty och Judy Haynes (Rosemary Clooney och Vera-Ellen), som uppträder på ett fashionabel uteställe. Väl där blir Bob alldeles betagen av Betty och Phil och Judy finner genast varandra. När systrarna har framfört sitt nummer erkänner Betty dock, att det var Judy och inte deras bror, som skrev brevet. Dessutom visar det sig, att sheriffen är där för att arrestera flickorna, på grund av en obetald skuld. Phil hjälper dem därför att fly och ger dem sina tågbiljetter till New York. Bob är halvt om halvt medveten om flykten, men vet inte om att Phil har gett flickorna deras tågbiljetter. Detta får han dock klart för sig, när de sedan själva har kommit ombord på tåget och Phil inte har dem. De lyckas dock lösa nya biljetter - i restaurangvagnen, där de får sitta hela natten. Det blir dock inte så jobbigt, som Bob har trott, eftersom flickorna snart gör dem sällskap. Det visar sig, att de egentligen skulle ännu längre norrut, till Vermont. Efter lite övertalning från Phil går Bob med på, att göra flickorna sällskap dit och de drömmer alla om den oväntade vintersemester detta kommer innebära för dem.

När de kommer fram får de två överraskningar. Dels är det 20 grader varmt och helt snöfritt i "Amerikas snöparadis", dels upptäcker Bob och Phil att det värdshus, där flickorna ska uppträda, drivs av deras gamle och numera pensionerade general Tom Waverly. Han har dock lite bekymmer, eftersom det är jultider, men gästerna uteblir, eftersom det inte finns någon snö, vilket är vad värdshuset lever på. När det också visar sig, att generalens ansökan om att återfå en post inom armén blir avslagen bestämmer sig Bob och Phil i hemlighet, för att försöka få dit alla från sin gamla division, dels som en trevlig överraskning för generalen, dels för att få ditt fler gäster. Samtidigt försöker Phil och Judy göra vad de kan, för att det ska bli något mellan Bob och Betty. På kvällen, när de ska sova, lyckas Judy få iväg Betty till restaurangavdelningen, för att äta en macka. Där finner hon Bob, som sitter och klinkar på pianot.

Bob: "Well, hello. What's doing?"
Betty: "I couldn't sleep."
Bob: "Well, you're a little young for that route aren't you?"
Betty: "Well, I heard something about sandwiches and buttermilk."
Bob: "Oh, sister, dis is de place, ve ... ve is loaded here, we got New England blue plate or the Vermont smorgasbord. Not as flashy as Toot Schors' probably, but I think you'll find the price is right. What'll you have?"
Betty: "Anything."
Lyssna på ljudklippet (175 kb)

Så småningom leder konversationen till en duett mellan dem, som i sin tur leder till en kyss. Denna avbryts dock, när general Waverly kommer in:

Tom: "Excuse me, I'm sorry. I was just after a little something for a sweet tooth. I see you beat me to it."
Bob: "You'll find the Vermont smorgasbord very good general, make you sleep like a baby."
Tom: "Thank you."
Lyssna på ljudklippet (114 kb)

Mer information

Originaltitel: White christmas
Anders E ”Ludde” Lundin