M*A*S*H, avsnittet Goodbye, farewell and amen (1983)

Seriens finalavsnitt inleds med att Hawkeye (Alan Alda) slutligen har tappat koncepten och blivit intagen på mentalsjukhus, alltmedan de övriga jobbar på på fältsjukhuset, samtidigt som vapenvilan närmar sig. På mentalsjukhuset pratar han med psykologen Sidney Freedman (Alan Arbus) om vad som egentligen har hänt, eftersom Hawkeye själv inte tycker att det är något fel på honom och vill komma därifrån.

B.J. (Mike Farrell) har bestämt sig för att åka hem, så att han får uppleva sin lilla dotter Erins tvåårsdag, men åker, innan det är bestämt när eller hur han skall ta sig hem, för att besöka Hawkeye på mentalsjukhuset. Han pratar väldigt mycket om sin dotter och om hennes utseende, hennes små händer och fötter med mera. Bland annat berättar han om att hon, när han senast såg henne i verkligheten, hade så små fötter att man kunde få ner hennes stövlar i ett snapsglas. Hawkeye tycker att han låter minst lika galen som han själv (eller att han själv är vid minst lika god mental hälsa som B.J.) och drar ett exempel från filmens värld, som också skall visa, att andra kan anse, att man är galen fast man inte är det:

B.J.: "Well, anyway, I really miss her, even though just about the only thing I remember is her big toothless grin."
Hawkeye: "Yeah, well, that's the thing, see. Toothless grin, fingers, boots, shot glasses, it's a common thread running through all of us. I mean, you could've said a ball of twine, toothbrushes, chewing gum under the seat of the theater. I found chewing gum under the seat at the Rialto in Kena Bunkport. Charles Boyer was trying to drive Ingrid Bergman crazy in 'Gaslight'. 'The light's going dim.' 'No it's not, you're crazy.' Now, she knew she wasn't going crazy, the audience knew she wasn't going crazy and this French guy is trying to have her put away. Now, I'd like to know why. I mean, alright, she had a Swedish accent, but we're still talking about an American citizen here."
Lyssna på ljudklippet (301 kb)