Nathalie

Nathalie (Audrey Tautou) har det ganska bra. Hon har nyss gift sig med sin pojkvän, de har så smått börjat fundera på att skaffa barn och nu ska hon på anställningsintervju på ett svenskt företag i Paris, där hon förhoppningsvis ska kunna komma upp sig från sitt tidigare jobb (att sälja programblad på teatern). När hon sitter inne hos chefen Charles (Bruno Todeschini) för att genomgå intervjun får man se bitar av hur hans kontor ser ut och på väggen har han en filmaffisch, på vilken det står "Un film de Ingmar Bergman: Cris et chuchotements", vilket på svenska blir "En film av Ingmar Bergman: Viskningar och rop". När Nathalie tittar lite frågande på affischen svarar chefen:

Charles: "Oui, je sais, c'est bizarre dans un bureau. Elle me fointe un bourdon. Mais bon, je sais des plaires aux actionnaires. Alors, ici nous sommes très suédois. Ca, c'est du Ikea, bien sûr (klappar till på skrivbordslampan). Vous souriez, c'est déjà ça. Vous pensez quoi de la Suède?"
Nathalie: "La Suède? J'ai pas vraiment d'avis ..."
Charles: "Et voila! C'est ça la Suède, on a pas vraiment d'avis."

På svenska:

Charles: "Ja, jag vet, det är märkligt på ett kontor. Den gör mig nedstämd. Men, jag vet hur man tillfredsställer aktieägarna. Här är vi väldigt svenska. Den här kommer från Ikea, naturligtvis (klappar till på skrivbordslampan). Ni ler redan. Vad anser ni om Sverige?"
Nathalie: "Sverige? Jag har ingen riktig åsikt ..."
Charles: "Just det. Det är Sverige i ett nötskal. Man har ingen riktig åsikt."

Efter att han har ställt några vanliga jobbfrågor och berömt hennes CV frågar han om hon vill ha en svensk skorpa:

Charles: "Un Krisprolls?"
Nathalie: "Non, merci."
Charles: "Il va falloir vous y habituer a manger que ça ici."
Nathalie: "Vous voulez dire que ..."
Charles: "Oui. Bienvenue."

På svenska:

Charles: "En Krisprolls-skorpa?"
Nathalie: "Nej tack."
Charles: "Ni kommer få vänja er vid att äta sådana här."
Nathalie: "Ni menar att ..."
Charles: "Ja. Välkommen."

Nathalie blir alltså anställd och lite senare får man se hur det ser ut inne på hennes kontor. Där ser man att hon har en liten svensk flagga, både på kalendern på skrivbordet och i fönstret bredvid dörren. Hennes sekreterare Chloé (Mélanie Bernier) överlämnar vid ett tillfälle en mapp till Nathalie och på den syns en liten, liten svensk flagga.

Livet ser alltså ljust ut för Nathalie, när den stora tragedin inträffar: Hennes man blir påkörd under en joggingrunda och avlider. Efter begravningen gräver hon ner sig i sitt arbete och stänger in sig i sig själv. Man får bland annat se hur hon räknar bort dagar i sin kalender på jobbet och då ser man tydligt den svenska flaggan på kalendern.

Hennes nedstämdhet och inåtvändhet pågår i flera år. En väninna (Sophie) hinner gifta sig och få barn, medan Nathalie fortsätter att sörja sin man. Chefen Charles gör ett försök att bjuda ut henne på restaurang, för att muntra upp henne, men till ingen nytta. Men, så händer något. Kontoret får en ny medarbetare, svensken Markus Lundell (spelad av belgaren François Damiens). Han ska vara Nathalies medarbetare på ett projekt och redan vid deras första möte går hon fram till honom och kysser honom. Hon är helt omedveten om vad hon har gjort, men för den ganska tillbakadragne och alldaglige Markus blir det en fantastisk upplevelse. Några dagar senare frågar han varför hon gjorde det och han får då veta, att hon inte har något minne av att ha gjort det. På hans fråga förstår hon dock att hon måste ha gjort något sådant och pratar senare om det med sin väninna Sophie (Joséphine de Meaux):

Nathalie: "J'ai embrassé quelqu'un."
Sophie: "Quoi? Mais, qui ça?"
Nathalie: "Je sais pas."
Sophie: "Attends, tu sais pas qui tu embrasses?"
Nathalie: "Enfin, si, si. C'est un collègue. Un suédois dans mon groupe."

På svenska:

Nathalie: "Jag har kysst någon."
Sophie: "Vad? Men, vem då?"
Nathalie: "Jag vet inte."
Sophie: "Va, vet du inte vem du kysser?"
Nathalie: "Jo visst. En kollega. En svensk i min grupp."

Vi får sedan börja se hur Markus uppfyller den utländska klichébilden av svenskar. Bland annat ska han vid ett tillfälle möta Nathalie på hennes kontor klockan 17.00. När klockan är 16.59 står han därför utanför hennes kontor och väntar – för att inte komma för tidigt. Vid ett annat tillfälle letar hon efter honom och hittar honom på taket, dit han har gått för att ta lite paus. Hon påpekar, att hon också brukar gå dit, för att andas. Han frågar om hon fryser, men det gör hon inte. När hon frågar om han fryser visar det sig, att han inte gör det, tack vare sitt svenska ursprung:

Markus: "Je rappel que je suis suédois. Pour moi ici c’est comme l'Afrique pour vous."

På svenska:

Markus: "Jag minns att jag är svensk. För mig är det här som Afrika för er."

Eftersom det är lite märklig stämning mellan dem, med tanke på kyssen, föreslår han att de ska gå ut och äta tillsammans – i all vänskaplighet. När de sitter på den lilla restaurangen börjar de prata, för att lära känna varandra bättre och bland annat frågar Nathalie varför Markus lämnade Sverige:

Nathalie: "Pourquoi est-ce que vous avez quitté la Suède?"
Markus: "Enfin, la vraie question de poser, c'est pas 'pourquoi'. Tous les suédoises veux quitter la Suède."

På svenska:

Nathalie: "Varför lämnade ni Sverige?"
Markus: "Rätt fråga att ställa är inte 'varför'. Alla svenskar vill lämna Sverige."

Markus berättar att han har bott i Frankrike i 15 år och studerat i Belgien. Nathalie gör då ett försök att skåla med honom där Markus svarar på franska:

Nathalie: "Sköll."
Markus: "Santé."

Några dagar senare har Nathalie bjudit in sin väninna Sophie till sig och hon frågar då:

Sophie: "Alors, tu me racontes, le suédois?"

På svenska:

Sophie: "Nå, tänker du berätta, om svensken?"

Parallellt med detta får man se hur det ser ut hemma hos Markus, där hans föräldrar (spelade av Åsa Verdin Källman och Stellan Sundlöf) har kommit på besök. Mamman är inte riktigt nöjd med vad Markus äter, men pappan tycker inte de ska klaga på honom (här får man också Markus enda "svenska" replik i hela filmen):

Mamma: "Men Markus, du har ju inte ens rört sillen. Vad äter du för nånting egentligen?"
Markus: "Ja mamma, men det var för mycket."
Pappa: "Låt nu Markus vara ifred. Han är ju faktiskt myndig och du ska alltid lägga dig i vad han har för sig. Det är ju omöjligt."
Mamma: "Ja men titta, titta. Jag har tagit med mig mycket mat och titta vad så mycket som finns kvar."
Pappa: "Ja men, han kan ju inte äta sill varenda dag. Du har ... där finns ju tomrum och det visar ju att han har ätit något annat."

Efter restaurangbesöket har Nathalie och Markus bestämt sig för att gå ut igen, men denna gång att gå på teater. När de är på väg ut från teatern ser man i bakgrunden en affisch för den pjäs de har sett och det visar sig vara ingen mindre än "Fröken Julie" av August Strindberg.

När de vandrar hem genom Parisnatten bekänner Markus, att han börjar bli kär i henne. Då hon tycker det är dumt och att hon inte vill ha något nytt förhållande bestämmer han sig för att undvika henne på jobbet, för att skydda sig själv. Naturligtvis gör han det på sitt bokstavliga, svenska vis, genom att vända bort blicken när de befinner sig i samma rum, vilket hon tycker blir löjligt. Så småningom bestämmer de sig för att försonas och när det hålls fest på kontoret för kollegan Chloé, som fyller år, ger Markus en present till Nathalie, inne på hans kontor. Han börjar med att sätta på lite musik på sin dator, vilket visar sig vara av någon märklig, okänd svensk 70-talsgrupp:

Sångerska: "När jag var liten så bodde jag uppe i Norrland i en liten stad."
Nathalie: "C'est quoi?"
Markus: "C'est un group que j'ai écouté quand j'était petit."
Nathalie: "Je connait pas."
Markus: "C'est normal, personne ne connais. Ils sont formé en même temps qu'Abba. Ils ont écrassé."
Sångerska: "... och med vida skogar."
Markus: "Ils étaient pas dans la mouvement musicale de l'époque. Ils ont pas reagie ... c'est pas très disco."
Sångerska: "Och varje höst så plockade vi ... lingon och blåbär i skogen. Och vi åkte hela vägen hem i bil."
Nathalie: "Et vous ecoutez ça, petit?"
Sångerska: "Och vi hade till och med ..."
Markus: "Je sais pas pourquoi j'ai mis ça. Je suis fou."

På svenska:

Nathalie: "Vad är det?"
Markus: "Det är en grupp som jag hörde på, när jag var liten."
Nathalie: "Jag känner inte till dem."
Markus: "Det är vanligt. Ingen känner till dem. De bildades samtidigt som Abba. Abba krossade dem. De hängde inte med i den tidens musikstil. De reagerade inte ... det är ju inte direkt disco."
Nathalie: "Och ni lyssnade på dem som liten?"
Markus: "Jag vet inte varför jag satte på den. Jag är en idiot."

När han sedan har överlämnat den lilla presenten och de kommer tillbaka till personalrummet visar det sig, att alla har gått hem.

Nathalie och Markus börjar i alla fall umgås mer och mer och en eftermiddag promenerar de tillsammans i en park. Markus berättar, att han tydligen är ganska populär på kontoret, eftersom folk frågar honom om allt möjligt och man får se några minnesbilder av vad folk har pratat med honom om, bland annat detta:

Kollega: "C'est comme un fou d'histoire, qu'il a meurt il a même pas eu le temps de profiter du succès de sa trilogie."

På svenska:

Kollega: "Det är en ödets ironi att han gick och dog och inte fick tid att skörda frukterna av framgången med sin trilogi."

(Här talar kollegan om Stieg Larssons Millenniumtrilogi, som har blivit otroligt populär i Frankrike.)

Situationen på jobbet börjar dock bli ganska komplicerad. Folk vet att Nathalie och Markus umgås och naturligtvis börjar det gå rykten om att de är ett par - vilket de absolut inte är. Chefen Charles, som är lite intresserad av Nathalie, tar med sig Markus ut på en drink, för att ta reda på vad hon ser hos honom. Det slutar dock med att chefen blir full, Markus sätter honom i en taxi hem och går att söka upp Nathalie, som är på fest hos Sophie. Han passar dock inte riktigt in på festen och det hela slutar med att han och Nathalie går därifrån, hem till henne. Där sitter de och pratar, innan de somnar i varsin fåtölj.

Nästa morgon berättar Markus att chefen bjöd ut honom på en drink, men att denne inte verkar nöjd med honom - på grund av Nathalie. På jobbet konfronterar hon därför chefen och han bekräftar, att han ville veta vad hon kunde se i en sådan ful och tråkig typ som Markus. Hon säger åt chefen att lämna Markus i fred, men han hotar med att kanske förflytta honom:

Charles: "Alors d'une minute à l'autre, ton chèr Markus ... va recevoir un proposition très important, mon le seul petit un convenion, c'est le post à Stockholm."

På svenska:

Charles: "När som helst kanske din käre Markus ... får ett mycket viktigt erbjudande om förflyttning till en post i Stockholm."

Mötet leder till att Nathalie med arga steg lämnar Charles kontor och går lämnar jobbet. Detta leder i sin tur till, att hon inte kommer på det möte på sitt kontor, som hon ska ha och har förberett sig för i flera månader. De väntande mötesdeltagarna, som visar sig vara svenskar, uttrycker därför internt sitt missnöje över detta (i bakgrunden, medan sekreteraren Chloé pratar med Markus):

Svensk: "För mig är det ganska typiskt, för mig är det ganska typiskt det här, va, det är alltid förseningar ... Det är alltid likadant med de här fransmännen, va, det är alltid förseningar ..."

Nathalie bestämmer sig för att ta lite paus från jobbet, tills det har lugnat ner sig där. Hon tar därför med sig Markus ut på landet, till sin mormor. Där lyckas hon äntligen erkänna för sig själv och Markus, att hon är kär i honom också.